(24 September 1755, Bayeux - 3 October 1830, Paris) was a French painter of portraits, history paintings and religious paintings. He was heavily influenced by Jacques-Louis David and his style s reminiscent of the antique. Robert Lefevre made his first drawings on the papers of a procureur to whom his father had apprenticed him. With his parents' consent, he abandoned this apprenticeship and walked from Caen to Paris to become a student of Jean-Baptiste Regnault (in whose studio he met and became friends with Charles Paul Landon). At the 1791 Paris Salon he exhibited his Dame en velours noir, the point of departure for his reputation. Lefevre made 1805 the portait empress Josephine. 1807 manufactured the counterpart of emperor Napoleon Louis-Andre-Gabriel Bouchet. Napoleon gave both paintings to the city Aachen 1807, where they are today in the city hall and decorate the entrance hall. His other portraits of Napoleon, Josephine, Madame Laetitia, Guerin, Carle Vernet (a portrait which is now at the Louvre) and pope Pius VII made him a fashionable portrait artist and one of the main portraitists of the imperial personalities, a reputation sealed by his portrait of Napoleon's new wife Marie Louise.  Related Paintings of Robert Lefevre :. | Portrait of Josephine de Beauharnais | Portrait of Desiree | Baronne Elisabeth Alexandrovna Stroganoff | Portrait of Louis XVIII in coronation robes | Vivant Denon |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
MAULBERTSCH, Franz Anton
Austrian Painter, 1724-1796 Austrian painter. His work as a painter of both oil paintings and frescoes on religious, mythological and occasionally worldly themes spanned the second half of the 18th century, adapting a Late Baroque training to the onset of Neo-classicism but remaining strikingly individual throughout. His fresco work, mostly still in situ in widespread central European locations, came at the end of an artistic tradition and was for long neglected, being far from major cultural centres; but it is now seen to establish him as one of the leading painters of his century
David Dalhoff Neal
(October 20, 1838 - May 2, 1915), was an American artist. David Dalhoff Neal was born to father Stephen Bryant Neal and mother Mary (Dalhoff) Neal, on Middlesex Street, in Lowell, Massachusetts. His grandparents were Stephen Neal, and David Dalhoff and Sally (Bean) Dalhoff of Canterbury, New Hampshire, Dolhoffs that emigrated from Russia in 1763, for whom he was named. His mother's family, the Beans, migrated from Holland in the early 1830s. His aunt Elizabeth Dolhoff was very artistic, and his uncle Jesse Dolhoff was a great singer. He attended Lowell grammar schools, and high school at Lawrence, Massachusetts. Deciding to devote himself to the study of art, he then attended art classes at the recently opened Andover Academy in Andover, New Hampshire. When Neal was 14, his father died and his fortunes were "impaired", so he set sail for New Orleans. Here at the age of 15, he worked the docks as a wharf clerk with a wood shipping firm dealing in Brazilian and Honduran mahogany.